Dag 44. The short second life of Bree Tanner
Hej. Nu har jag precis läst klart "Bree Tanners andra liv" eller the short second life of Bree Tanner som den heter på engelska. Jag tycker den var jättebra!
Den släpptes 06:01 idag, men ingen butik vad jag visste hade speciellöppet i uppsala, så jag köpte den på icamaxi istället. Där kostar den 99kr vilket är billigare än i bokhandlar. Dessutom öppnar de klockan 8 istället för klockan 10 som bokaffärer.
Visst känns det otroligt fel att köpa en bok på Ica, men det var ju mkt bättre.
Alla som inte har läst Brees bok ska kanske inte fortsätta läsa nu...
Iaf, boken var jättebra. Det var så synd om Bree, hon var så rädd hela tiden kändes det som. Sen träffade hon Diego, och man ville bara att de skulle fly tsm! Men sen spionerar de på Riley och Victoria, och då förstår man att det inte kommer att sluta bra. Diego säger ju åt Bree att gå tillbaks, och när hon går förstår man ju att Diego inte kommer att återvända. Men man kan inte sluta hoppas! Och sen kommer Riley tbx, och berättar för Bree att han skickat ut Diego på ett uppdrag, och att han kommer träffa henne senare. Då förstår man att Rilay ljuger, och jag grät faktiskt när han berättade det där om att det var en "ninjagrej" och att han hade kommit på deras handslag.
Men det är bara sorgligt om man läser och fattar. Diego måste ju nämligen ha sagt till Riley att hälsa Bree det, och så gör han ju det också!
"Jag lovade Diego att ge dig ett medelande. Han sa att jag skulle hälsa att det var en ninjagrej. Förstår du vad det betyder?" "Diego?" mumlade jag. Jag kunde inte hejda mig.
"Diego ville att jag skulle hälsa dig en sak." Min blick flög upp till hans ansikte. För snabbt, för ivrigt. Avslöjad igen. "Jag fattade ingenting. Han sa: 'hälsa Bree att jag har kommit på det hemliga handslaget. Jag ska visa henne när vi ses om fyra dagar.' Förstår du vad han menar?"
"Va? Vill du inte att vi ska bli ... " Hans ögon blev stora och rösten en oktav ljusare. " ... bästisar för alltid?" Han skrattade roat. Jag himlade med ögonen och var inte helt säker på om han skrattade åt sig själv eller åt mig. "Kom igen, Bree. Bli min bästaste kompis för alltid. Snälla?" Han retades fortfarande, men hans breda leende var naturligt och ... hoppfullt. Han höll upp handen. Den här gången satsade jag på en riktigt high five, och jag insåg inte förrän han grep tag i min hand och höll den kvar att han hade tänkt sig något annat.Det kändes chockerande underligt att röra vid någon annan efter ett helt liv - för de senaste tre månaderna var hela mitt liv - utan kroppskontakt. Som att röra vid en sprakande, nedfallen strömkabel bara för att upptäcka att det kändes skönt. Leendet på mina läppar kändes skevt. "Räkna med mig"
"Utmärkt. Vår egen privata lilla klubb."
"Väldigt exklusiv", instämde jag. Han hade inte släppt min hand. Han skakade den inte, men han höll den inte precis heller. "Vi behöver ett hamligt handslag."
"Det kan du få bestämma."
"Så den superhemliga bästisklubben har kallat till möte, alla är närvarande och frågan om det hemliga handslaget bordläggs till ett senare tillfälle", sa han.
Han flinakde. "Vi kan leka ninjor"
Jag nickade. "En superhemlig ninjaklubb låter mycket coolare än den där bästisgrejen."
"Definitivt."
Det var en väldigt egendomlig dag. Istället för att sitta och deppa i mörkret, försöka stänga ute kaoset och svälja avskyn för mitt gömställe lekte jag ninja med min nya bästis, som kanske var något mer.
Han kramade min hand. "Det är lugnt. Ninjaklubben klarar vad som helst."
"Har du kommit på ett hemligt handslag än?"
"Jag jobbar på det", försäkrade han.
En sak jag tänkte på. Fred. Han måste ju förstå att Bree inte överlevde, men jag önskar ändå att Edward åker till deras mötesplats och berättar för honom vad som hände. Och förklarar reglerna så att han klarar sig.
och sen har vi ju slutet också :( det hade man ju läst förut, men ändå
Brees bok:
"Ta hand om den där, Felix," sa Jane likgiltigt och nickade mot mig. "Jag vill åka hem." "Titta inte", viskade den rödhårige tankeläsaren. Jag slöt ögonen.
Eclipse:
"Ta hand om den där, Felix", sa Jane uttråkat och nickade mot Bree. "Jag vill åka hem." "Titta inte", viskade Edward i mitt öra. Jag gjorde alltför gärna som han sa. Jag hade sett mer än nog för en dag - mer än nog för en hel livstid. Jag knep ihop ögonen och pressade ansiktet mot Edwards bröst. Men jag hörde. En djup, mullrande morning, sedan ett gällt skrik som var allt för välbekant. Ljudet avbröts tvärt, och det enda som hördes var ett frutansvärt slitande och knäppande.
Så sorglig. Så stackars Bree! Men nu ska jag nog fortsätta läsa lite, eller nåt. CYA!
Bree påminer mig faktiskt lite om Ru i hungerspelen. På nåt sätt, om det är någon som läst den boken. Om ni inte har det; gör det, den är väldigt bra!
Sen påminer också Bree och Diego om Bella och Jake på nåt sätt också ...
Den släpptes 06:01 idag, men ingen butik vad jag visste hade speciellöppet i uppsala, så jag köpte den på icamaxi istället. Där kostar den 99kr vilket är billigare än i bokhandlar. Dessutom öppnar de klockan 8 istället för klockan 10 som bokaffärer.
Visst känns det otroligt fel att köpa en bok på Ica, men det var ju mkt bättre.
Alla som inte har läst Brees bok ska kanske inte fortsätta läsa nu...
Iaf, boken var jättebra. Det var så synd om Bree, hon var så rädd hela tiden kändes det som. Sen träffade hon Diego, och man ville bara att de skulle fly tsm! Men sen spionerar de på Riley och Victoria, och då förstår man att det inte kommer att sluta bra. Diego säger ju åt Bree att gå tillbaks, och när hon går förstår man ju att Diego inte kommer att återvända. Men man kan inte sluta hoppas! Och sen kommer Riley tbx, och berättar för Bree att han skickat ut Diego på ett uppdrag, och att han kommer träffa henne senare. Då förstår man att Rilay ljuger, och jag grät faktiskt när han berättade det där om att det var en "ninjagrej" och att han hade kommit på deras handslag.
Men det är bara sorgligt om man läser och fattar. Diego måste ju nämligen ha sagt till Riley att hälsa Bree det, och så gör han ju det också!
"Jag lovade Diego att ge dig ett medelande. Han sa att jag skulle hälsa att det var en ninjagrej. Förstår du vad det betyder?" "Diego?" mumlade jag. Jag kunde inte hejda mig.
"Diego ville att jag skulle hälsa dig en sak." Min blick flög upp till hans ansikte. För snabbt, för ivrigt. Avslöjad igen. "Jag fattade ingenting. Han sa: 'hälsa Bree att jag har kommit på det hemliga handslaget. Jag ska visa henne när vi ses om fyra dagar.' Förstår du vad han menar?"
"Va? Vill du inte att vi ska bli ... " Hans ögon blev stora och rösten en oktav ljusare. " ... bästisar för alltid?" Han skrattade roat. Jag himlade med ögonen och var inte helt säker på om han skrattade åt sig själv eller åt mig. "Kom igen, Bree. Bli min bästaste kompis för alltid. Snälla?" Han retades fortfarande, men hans breda leende var naturligt och ... hoppfullt. Han höll upp handen. Den här gången satsade jag på en riktigt high five, och jag insåg inte förrän han grep tag i min hand och höll den kvar att han hade tänkt sig något annat.Det kändes chockerande underligt att röra vid någon annan efter ett helt liv - för de senaste tre månaderna var hela mitt liv - utan kroppskontakt. Som att röra vid en sprakande, nedfallen strömkabel bara för att upptäcka att det kändes skönt. Leendet på mina läppar kändes skevt. "Räkna med mig"
"Utmärkt. Vår egen privata lilla klubb."
"Väldigt exklusiv", instämde jag. Han hade inte släppt min hand. Han skakade den inte, men han höll den inte precis heller. "Vi behöver ett hamligt handslag."
"Det kan du få bestämma."
"Så den superhemliga bästisklubben har kallat till möte, alla är närvarande och frågan om det hemliga handslaget bordläggs till ett senare tillfälle", sa han.
Han flinakde. "Vi kan leka ninjor"
Jag nickade. "En superhemlig ninjaklubb låter mycket coolare än den där bästisgrejen."
"Definitivt."
Det var en väldigt egendomlig dag. Istället för att sitta och deppa i mörkret, försöka stänga ute kaoset och svälja avskyn för mitt gömställe lekte jag ninja med min nya bästis, som kanske var något mer.
Han kramade min hand. "Det är lugnt. Ninjaklubben klarar vad som helst."
"Har du kommit på ett hemligt handslag än?"
"Jag jobbar på det", försäkrade han.
En sak jag tänkte på. Fred. Han måste ju förstå att Bree inte överlevde, men jag önskar ändå att Edward åker till deras mötesplats och berättar för honom vad som hände. Och förklarar reglerna så att han klarar sig.
och sen har vi ju slutet också :( det hade man ju läst förut, men ändå
Brees bok:
"Ta hand om den där, Felix," sa Jane likgiltigt och nickade mot mig. "Jag vill åka hem." "Titta inte", viskade den rödhårige tankeläsaren. Jag slöt ögonen.
Eclipse:
"Ta hand om den där, Felix", sa Jane uttråkat och nickade mot Bree. "Jag vill åka hem." "Titta inte", viskade Edward i mitt öra. Jag gjorde alltför gärna som han sa. Jag hade sett mer än nog för en dag - mer än nog för en hel livstid. Jag knep ihop ögonen och pressade ansiktet mot Edwards bröst. Men jag hörde. En djup, mullrande morning, sedan ett gällt skrik som var allt för välbekant. Ljudet avbröts tvärt, och det enda som hördes var ett frutansvärt slitande och knäppande.
Så sorglig. Så stackars Bree! Men nu ska jag nog fortsätta läsa lite, eller nåt. CYA!
Bree påminer mig faktiskt lite om Ru i hungerspelen. På nåt sätt, om det är någon som läst den boken. Om ni inte har det; gör det, den är väldigt bra!
Sen påminer också Bree och Diego om Bella och Jake på nåt sätt också ...
Kommentarer
Trackback
